Förslag om att slopa LVU lagen

Håkan Ceder, utredare har granskat LVU lagen, och kommit fram till att den bör slopas och reformeras från grunden. Han har skrivit en egen debatt artikel som Dagens Nyheter publicerade idag, "Skrota LVU och låt barnets bästa prägla den nya lagen"

Det har redan kommit kritik mot utredningen från Autism och Asperger förbundet, "Tvångsvård av barn med autism är ofta förödande". Där skriver man följande,

2015-06-26
Förbundet har skickat ett pressmeddelande angående utredningen om tvångsvård för barn och unga Det kan bli tillåtet att tvångsvårda barn och unga på grund av beteenden som beror på en funktionsnedsättning. Det föreslår utredningen om tvångsvård för barn och unga.

Autism- och Aspergerförbundet anser att förslaget innebär ett stort steg tillbaka i rättsutvecklingen, som istället borde sträva efter mindre tvång och mer adekvat frivilligt stöd till barn med funktionsnedsättning. Förbundet fruktar att en lagändring kommer att slå hårt mot de grupper vi representerar, eftersom det kommer att innebära utvidgade möjligheter till tvångsvård av barn och unga med autismspektrumtillstånd.

Utredningen anger som skäl för förslaget att det finns en grupp unga som står utan stöd idag, för att de inte kan tvångsvårdas. Autism- och Aspergerförbundet vet att det finns många barn med autismspektrumstillstånd som inte får adekvata stödinsatser idag och som därför far illa, men det löser man inte genom att tvångsvårda dessa barn. Adekvata stödinsatser och anpassningar måste ges inom skola, i barnets eget hem och genom stödjande LSS-insatser. Det finns inte förutsättningar att ge sådana stödinsatser inom HVB och annan tvångsvård. Målet med vård enligt LVU är att barnet ska få behandling för sina beteenden, men sådan behandling finns inte mot autism. Lösningen på problemet med till exempel självskadande beteenden är därför inte att utvidga tvånget mot unga människor utan att ge autismspecifikt stöd, hjälp och anpassningar. För att detta ska fungera behövs kompetens hos personalen, då förståelse av barnet är avgörande för att kunna ge rätt stöd.

Utredningens förslag strider också mot FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, där det står att förekomst av funktionsnedsättning inte i något fall ska rättfärdiga frihetsberövande (artikel 14).

Den som vill läsa hela utredningen finner den på följande sida, "Barns och ungas rätt vid tvångsvård. Förslag till ny LVU."

Håkan Ceder måste granska Socialtjänsten till grunden

Sveriges Radio hade ett reportage i veckan, Barn och föräldrar utsatta i möte med socialen



Håkan Ceder, regeringens särskilde utredare har utrett rättssäkerheten för barn och biologiska föräldrar hos Socialtjänsten. "Ett exempel på vad som saknas är tillräcklig information till föräldrar när socialtjänsten griper in och beslutar om olika tvångsåtgärder."

Jag vet inte om man tar upp allt i detta reportage men anser att det finns en hel del andra saker som socialtjänsten ofta brister vid. Exempel kan vara att med källkritik kunna granska hur Socialtjänsten har nått de beslut om att t.ex. tvångsomhänderta barn med lagen om LVU. Oftast finns det bara minnesanteckningar vilket är tolkingar av handläggare i ärenden.

En annan sak kan vara källkritik av anmälningar till Socialtjänsten. Inte helt ovanligt att t.ex. skola, förskolor osv döljer källan genom att skriva under med flera namn, som rektorn, styrelse, lärare ect. Det som har observerats eller källan är dold vilket betyder att man inte kan kontrollera detta vid ett senare skede.

När Socialtjänsten får in en orosanmälan där oron kan vara så pass allvarlig att barnen kan bli tvångsomhändertagna, så borde samtalet / mötet spelas in. Vid det första mötet så blir ofta klienten väldigt utlämnad och det som sägs innanför Socialtjänsten väggar kan inte kontrolleras vid ett senare tillfälle. Visst, klienter kan ha med sig en bisittare, dvs en vän eller advokat (om man har råd). Men de flesta är även omedvetna om detta.

Låt oss säga att en ensamstående mamma blir kallad till socialtjänsten. Hon går till mötet med sin dotter och vet inte riktigt vad det är frågan om. Hon blir helt utelämnad till Socialtjänsten och det som händer, sägs och sker kan inte kontrolleras i efterhand. Det brukar vara två socialsekreterare vid mötena, den ena ställer frågor undertiden den andra antecknar minnesanteckningar. Därefter förs minnesanteckningarna in i journalerna, man skriver om dem. Den ensamstående mamman har svårt därefter att sätta sig emot det som socialsekreterarna har tolkat utifrån mötet. Vid en tvångsomhändertagande får mamman därefter en advokat som staten betalar. Men advokaten har bara tillgång till journalerna som socialsekreterarna har skrivit, deras tolkningar samt mammans ord. Klienten befinner sig alltså i underläge och tvingas in i ett samarbete med Socialtjänsten.

Om man hade spelat in samtalen vid det första mötet så hade advokaten kunnat granska samtalet. Ibland kan det t.om. finnas stora brister i själva överföringen från minnesanteckningarna och journalen. Minnesanteckningarna är en socialsekreterares tolkning, av vad mamman säger eller svarar på vissa frågor.

Ett exempel är en vän som befann i vårdnadstvist samtidigt Socialtjänsten bröt in. Mamman hade uttryckt sig vid något tillfälle, att hon önskade att hennes son hade en vanlig familj där allt var lugnt och tryggt. Detta kom med i hennes journal, på ett sätt att hon accepterade att Socialtjänsten omhändertog hennes son. Detta var Socialtjänstens tolkning, men utifrån mammans perspektiv så var det bara något hon hade sagt vid detta tillfälle hur hon kände det och inte alls menade på att hennes son skulle ryckas ifrån henne.

Ett annat exempel är när Socialtjänsten talar med barn. Vid stark oro så vill gärna handläggaren ta ut barnet i ett annat rum. Det som sägs mellan barnet och handläggaren finns endast i Socialtjänstens minnesanteckningar och journaler. Som förälder så vet man inte med säkerhet vad handläggaren har frågat, på vilket sätt frågan är ställd, har barnen t.ex. fått beröm eller uppmuntrats av att säga saker?
Hos Barnahus vilket är polisens plats för förhör med barn spelar man in alla samtal på video. Där är det mer strikt om vilka frågor som ska ställas, vem som får ställa frågan osv. Uppdrag Granskning tog upp fallet i Gävle där pappan var anklagad för pedofili för att dotterna hade "mjölkat pappas penis". Samtalen på Barnahuset granskades, och där såg man hur samtalsledaren gjorde gester och rörelser med sin hand när hon frågade flickan hur man mjölkar en ko. [2]. Flickan visade detta på ett sätt som såg ganska normalt ut, men förhörsledaren gjorde själv rörelse som påminde om onani. Flickan ändrade sina rörelser och härmade förhörsledaren.
Pappan blev friad men utan videoinspelningarna så hade han nog blivit dömd till fängelse och förlorat sin dotter.

Det finns mycket man kan kritisera hon Socialtjänsten och hur de utför sitt arbete. De befinner sig i kris och är oftast stressade, har många ärenden samtidigt på borden. De själva klagar och många vill byta arbete. Bara detta ger luckor för att rättssäkerheten ska brista. Det handlar om barn och deras föräldrar. Om det inte finns rättssäkerhet för föräldrarna hos Socialtjänsten så förlorar även barnen rättssäkerheten. De kan förlora sin trygghet och hamna i en helt okänd familj, många gånger långt hemifrån. I många fall separeras syskon, eller hamnar på hvb- hem som inte är anpassade till barnen. Håkan Ceder måste gräva djupare i hur Socialtjänsten arbetar och sedan borde regeringen återinföra tjänstemannaansvaret. De tjänstemän som missbrukar och förbrukar sin position måste kunna ställas till svars för det de har utsatt oskyldiga familjer och barn.

Regeringens utredare kritisk

Landets socialtjänster får kritik för bristande stöd till föräldrar som får sina barn omhändertagna. Föräldrarna lämnas ofta i sticket menar regeringens utredare:



Läs mer: SVT Västernorrland

Motion: Ansvarsutkrävande när omhändertagna barn dör

Motion till riksdagen
2014/15:469
av Hillevi Larsson (S)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av ansvarsutkrävande när omhändertagna barn dör.

Motivering

Idag har biologiska familjemedlemmar till omhändertagna barn som dött ingen rätt att begära en utredning om vem som är ansvarig för barnets död.

Som exempel kan nämnas Donia, en 15-årig flicka som dog 2011 i ett privat familjehem utanför Lund, i Attendo Cares regi. När hon insjuknade tog fosterfamiljen henne till läkare och hon fick diagnos körtelfeber, några prover togs inte. Det ansågs inte behövas. Flickan blev allt sämre, bland annat fick hon svårt att andas och gick tillbaka i utvecklingen till en 2-3-årings nivå. Trots detta tog fosterfamiljen henne inte till sjukhus. Fosterfamiljen ringde istället sin husläkare ett par gånger utan att få kontakt, för att få ”proteindrinkar” till flickan.

I slutet av sitt liv var flickan instängd på sitt rum. Fostermamman var på ridtävling och hon var utan tillsyn i flera timmar i sträck.

Till slut avled flickan. Hon hittades av fosterfamiljen tio timmar efter sin död. Dödsorsaken visade sig vara kvävning, orsakad av dubbelsidig lunginflammation. Hon hade även körtelfeber. I lungorna hittades både virus och bakterier. Hon dog 18 dagar efter besöket hos läkare, då körtelfeber konstaterades. Hade hon fått antibiotika hade hon med största sannolikhet överlevt. Polisanmälan gjordes men fallet lades ner innan obduktionsrapporten ens hade inkommit. Ingen Lex Sarah-anmälan gjordes, varken av kommunen eller Attendo Care.

Socialstyrelsen valde ändå att granska fallet och kritiserade hanteringen av flickan på flera punkter. Bland annat saknades vårdplan för flickan, ingen dokumentation av vården hade gjorts och dödsfallet hade inte utretts.

Donias biologiska mamma och storasyster fick ingen hjälp efter dödsfallet. Däremot fick Donias mamma ett brev från kommunen där hon ombads att betala Donias begravning. Hon ombads också skriva under ett papper där hon intygade att dödsfallet var en olyckshändelse och att Donia hade dött av naturliga orsaker.

Donias syster hade försökt få kontakt med Donia under en månad innan hennes död. Hon hade då inte träffat sin syster på sex år. Hon fick hela tiden beskedet från kommunen att Donia var för sjuk för att träffa henne, men trots det fick Donia ingen vård. NärDonias syster till slut fick löfte om en träff med systern hannDonia dö, bara två dagar innan den planerade träffen. SåvälDonias syster som hennes mamma var vid det laget så oroliga för hennes hälsa att de befarade att hon inte skulle överleva helgen. Det gjorde hon inte heller. Hon dog på lördagen, på måndagen skulle hon ha träffat sin syster.

Trots Socialstyrelsen kritik har det inte blivit några konsekvenser av Donias död. Ingen har ställts till svars för Donias död och fosterfamiljen har kunnat driva sin verksamhet vidare, med flera barn placerade hos sig.

Donias mamma och storasyster har inte ens rätt att begära en utredning av vem som är ansvarig för Donias död. Vill de driva en upprättelseprocess får de själv lämna in en stämningsansökan, driva fallet och betala alla rättegångskostnader om de förlorar i rätten. Donia är bara ett fall. Det finns åtskilliga andra fall där omhändertagna barn dött helt i onödan. Till exempel ett fall med en 13-årig flicka, ”Elin”, som placerades som ensam tjej på ett HVB-hem där det redan bodde flera äldre killar. Hon rymde senare och hängde sig ett stenkast från HVB-hemmet. Hennes journaler och obduktionsprotokoll visar på omfattande skador, orsakade av pojkarna i hemmet. I obduktionsprotokollet fanns en mängd skador upptagna som var orsakade av yttre våld från andra personer, bland annat 19 skador orsakade av knytnävsslag. HVB-hemmet förnekade dock att flickan varit utsatt för våld, trots att det i hemmets journaler framgår att flickan utsattes för våld och att personalen kände till detta. Innan sin död vittnade flickan om att hon även utsatts för sexuella övergrepp av en av pojkarna.

En förundersökning mot pojkarna startades men lades ner, en förklaring som gavs var att flickan var död och därför inte kunde vittna. Men både obduktionen och samstämmiga vittnesmål bekräftar att flickan både blivit slagen och sparkad precis innan hon rymde från HVB-hemmet och tog livet av sig. En av pojkarna erkände till och med i förhör att han precis innan hon försvann slagit henne med ”massor” av knytnävsslag och sparkat henne tio gånger.

Flickan försvann från HVB-hemmet klockan tre på eftermiddagen. Klockan ett på natten var hon fortfarande inte tillbaka. Trots det kontaktades inte polisen, utan verksamhetschefen gick istället och lade sig. Dagen därpå hittades hon hängd, alldeles intill HVB-hemmet.

Även vid ett tidigare tillfälle hade flickan rymt och varit borta under natten, inte heller då skedde någon kontakt med polisen. Personalen märkte inte ens när hon kom tillbaka till hemmet. Barnen skulle bo i separata hus och inte umgås med varandra utan personalens tillsyn, trots det lämnades barnen ensamma och flickan utsattes för upprepade kränkningar.

Länsstyrelsen riktade allvarlig kritik mot HVB-hemmet, både för att de mörkat misshandeln mot flickan och för att de inte hade gjort något trots att de kände till att hon utsattes för våld. I ett senare skede lade föreståndaren själv ner HVB-hemmet. En kort tid därefter meddelade Länsstyrelsen förbud att driva verksamheten vidare.

I ett annat fall tog 15-åriga Sofie livet av sig, bara timmar innan rättegången mot en 42-årig man som försett henne med narkotika och sedan våldtagit henne på ett HVB-hem. Eftersom hon var död kunde hon inte vittna mot mannen och de inspelade förhören med henne – där hon berättar om övergreppen - ansågs inte tillräckliga. Fallet lades ner. Men en annan flicka hade också blivit utsatt för sexuella övergrepp av mannen på HVB-hemmet och efter hennes vittnesmål kunde mannen fällas. I tingsrätten dömdes han till tre års fängelse, i hovrätten sänktes påföljden till ett år och fyra månader.

Historien med Sofie började när hennes mamma sökte hjälp hos kommunen för dottern. Flickan mådde dåligt, bland annat för att hennes pappa hade tagit livet av sig. Flickan placerades i HVB-hem, där hon försågs med narkotika och blev våldtagen.

Hon mådde allt sämre på hemmet. Men trots att hon skar sig och ringde hem till sin mamma och grät gjorde kommunen ingenting. Senare berättade flickan om övergreppen för mamman och polisanmälan mot 42-åringen gjordes.

En polisanmälan gjordes också mot kommunen för tjänstefel i hanteringen av Sofie, men fallet lades ner. Länsstyrelsen har dock kritiserat kommunen skarpt både i fallet med Sofie och den andra flickan som blev våldtagen på HVB-hemmet.

Behandlingshemmet där Sofie och den andra flickan ”vårdades” är nu nedlagt, kommunen kommenterade nedläggningen med att det inte längre fanns ”behov” av hemmet.

Det kan finnas skäl att omhänderta barn som far illa. Men det måste finnas tungt vägande skäl för ett omhändertagande och ansvaret faller då på det offentliga att ta hand om barnen och ge dem bättre förhållanden.

I fall där omhändertagna barn vanvårdas sker sällan ansvarsutkrävande och upprättelse för barnen. Inte ens när ett omhändertaget barn dör leder det automatiskt till en utredning av vem som är ansvarig för barnets död. Detta är särskilt anmärkningsvärt i de fall där allvarliga fel har begåtts i hanteringen av barnen och där de till och med utsatts för brott.

När det offentliga är ansvarigt för ett barn måste det offentliga ta ansvar när det barnet dör. Det minsta man kan begära är ansvarsutkrävande för barnets död.

Därför bör en ansvarsutredning vara obligatorisk när ett omhändertaget barn dör. I fall där grova fel framkommer i utredningen och/eller barnet utsatts för brott måste detta få konsekvenser för de ansvariga. Detta både för att ge det döda barnet upprättelse, för att förebygga att fler barn vanvårdas och dör och för att de anhöriga ska slippa extrema rättegångskostnader för att få upprättelse för sina barn. Det senare är en klassfråga då flertalet av de omhändertagna barnens närstående lever under knappa omständigheter. Hillevi Larsson (S) Källa: Riksdagen

Ingen ställs till svars

För två och ett halvt år sedan dog 15-åriga Donia i sitt familjehem. Socialstyrelsen riktade allvarlig kritik mot Simrishamns kommun som brast på ett antal punkter. Ändå finns det ingen att ställa till svars.

Social Politik

21:a november 2011 var det upprättelseceremoni i Stockholms stadshus