– Det kommer in helt främmande människor som inte ens bor på orten, har ingen kännedom om nånting, som ska göra utredningar med svåra bedömningar, säger Lena Wilson, socialsekreterare i Sundsvalls kommun.[1]
Vad jag själv har hört så rekommenderar man inte anställda att söka sig till socialtjänsten i samma ort som de själva bor på. Anledningen till detta är troligen att de dels kan möta sina klienter ute på gatan under fritid, och att de många gånger kan vara partisk i ärenden, speciellt på mindre orter.
När socialtjänsten använder sig av konsulter och bemanningsföretag så blir det givetvis en dyrare kostnad, vilket tär på skatterna. Det är stora vinster att hämta och många av dessa bemanningsföretag driver dessutom behandlingshem för ungdomar som är omhändertagna. Kan inte detta också ses som någon form av jäv?
Det talas mycket om att utredningar inte blir som de bör och att barn far illa, otrygga, men sällan pratar man om krisen inom socialtjänsten och brister i rättssäkerheten för olika parter? En bristande utredning, personal med dålig erfarenhet, nyutexamerade socialsekreterare och en tredjedel av arbetskåren som vill byta jobb?
När man talar om barnens perspektiv, eller barnperspektiv så betyder det inte att man tar barnets perspektiv. Sanningen är att man ställer sig som part emot klienten, man tar över barnets talan och ställer sig emot föräldrar. Om t.ex. en orosanmälan endast är oro eller kanske missförstånd, kanske brist i kommunikation eller en tvist mellan föräldrar och barnomsorg så kan detta leda till förödande konsekvenser för både föräldrar och barnet. En socialsekreterare som inte har tillräcklig erfarenhet, stressad kanske tar genvägar och kringgår den linje som de egentligen bör arbeta efter. I dessa sammanhang vilket händer så drabbas även barnen som föräldrar av krisen inom socialtjänsten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar