"Aldrig mer", sa talmannen för fyra år sedan efter vanvårdsutredningen. Nu är vi där igen.
[
1]
En intressant artikel skriven av Patrik Kronqvist för Expressen, men han gör ett misstag.
En del av svaret är uppenbart: Den explosionsartade ökningen av antalet ensamkommande. Bara sedan i augusti ifjol har närmare 30 000 personer som uppger sig vara under 18 år sökt asyl i Sverige. Även om det fanns stora brister i omhändertagandet tidigare gjorde det att problemen förvärrades kraftigt.
Visst, fler barn fler fall av vanvård. Men vanvård har alltid funnits och kommer att finnas hos familjeplacerade oavsett åtgärder. Det finns många exemplen och vittnen till vanvård efter upprättelsesermonin. Ett exempel är fallet Donia Hassan som TV4 Kalla Fakta uppmärksammade, [
2]
Det finns ett enormt mörkertal om vanvård hos familjeplacerade barn. Det har alltid funnits en slapphet hos myndigheter och kommer troligen att finnas där för all framtid. "
The case is over...", barnet är taget ifrån föräldrarna, nu är allt bra?
Problemet är, det är svårt att ersätta biologiska band med en låtsasfamilj. En mor eller far står oftas vid sina barns sida som stöd, oavsett vad barnet har gjort. Biologiska föräldrar kämpar i motvind vid krångliga situationer, kriminalitet eller drogmissbrukare. Detta hopp om förändring, kämparglöd finns sällan hos låtsasföräldrar.
Det är troligen väldigt få biologiska barn som skulle skada sina barn. Det finns fall där även de brister i omsorg, men långt ifrån den statistik som socialtjänsten utför kidnappningar på. Oftast har egentligen ingenting hänt i dessa fall, utan att det endast finns en oro och denna oro från myndighetsutövarna är tillräckligt för att förstöra barnets liv genom att placera dem i vanvård.
Det finns andra vägar att gå än att rycka bort barn från sina naturliga nätverk. Man kan göra temporära placeringar hos närstående, släktingar. Man kan stötta föräldrar istället för att splittra familjer. Statistiken säger att fler blir vanvård hos fosterföräldrar än i vanliga familjer.