I detta repotage berättar man att fler vill bli fosterföräldrar till omhändertagna barn i Karlskoga. Det är så pass många att socialtjänsten inte hinner med att utreda om föräldrarna är lämpliga.
En annan sak jag reagerar på i denna intervju är när reportern frågar fostermamman, att om åtta år så kommer detta barn att vara tio, hur kommer din familj att se ut då? Kommer du att ha fler barn?
Fostermamman säger, det hoppas jag verkligen, så många vi får plats med.
Socialtjänstens mål med LVU fall bör alltid vara att man vill återförena barnen med sina biologiska föräldrar. Det känns som om kvinnan i detta repotage och journalisten, först ser att detta barn fortfarande är kvar i familjen om åtta år? Sen önskar kvinnan att det har kommit in fler barn som hon ska ta hand om?
I min värld så borde man inte hoppas på att barn far illa. Fosterhem, fosterföräldrar är en temporär lösning och inte permanent.
Postade tidigare idag en längre intervju med Jur. kand med lic. Siv Westerberg och Jur.kand Jenny Beltrán om Socialtjänsten och dess brister i det svenska samhället. [
1]
Där berättade man om tre kategorier bland fosterföräldrar:
1. Psykopater, många gånger kriminell bakgrund som funnit att det går att tjäna pengar på fosterbarn.
2. Föräldrar med 3-4 barn där mamman helst av allt vill vara en hemmafru men inte har råd.
3. Barnlösa föräldrar som istället för adoption söker sig till Socialtjänsten för att ta hand om ett barn.
Kvinnan i detta reportage säger även:
– Det finns ju inga restriktioner kring om man är gift, sambo, eller ensamstående. Men de här barnen finns.
Även detta känns märkvärdigt att man tar upp i reportaget. Troligen finns det inga restriktioner kring någonting eftersom Socialtjänsten i Karlskoga inte hinner med att utreda fosterföräldrar om de verkligen är lämpliga?
Läs artikeln:
Sveriges Radio
